Jag har så mycket känslor och så många tankar och funderingar i skallen just nu att jag inte vet var jag ska ta vägen. I alla år har farmor & farfar funnits där för mig, tagit hand om mig, åkt utomlands med mig, åkt på tivoli, hämtat mig mitt i natten för jag har velat sova hos dom, ja det finns så mycket dom har gjort och så många tillfällen dom bara har funnits där. Just nu vill jag bara sova brevid farmor, som gammla goda tiden. På den tiden hatade jag hur farmor och farfar snarkade, och nu längtar jag efter det. Varför tar man inte vara på tiden mer, när man väl har den? Hur kunde allt detta gå så fort? Jag förstår inte vad som händer.

Jag vill inte heller förstå, jag vill inte se verkligheten. Jag vill inte förlora min vackra farmor, min finaste vän. Varför är världen så jävla orättvis? Jag har så himla svårt för att hälsa på farmor. Jag får sån jävla smärta i bröstet så jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill inte se farmor såhär. Det är inte heller farmor jag ser, det är någon hemsk demon som har tagit över farmors kropp. Att få den här blicken av farmor, den tar kål på mig. Jag vill inte mer. Jag vill blunda för verkligheten..

 

Jag älskar dig farmor. Du finns i mina tankar, dag som natt.