Grubbel

Jaha, då var det redan fredag.

 

Hade en super mysig kväll med mitt hjärta igår. Var precis som allt som man tyckt varit jobbigt på sistonde bara har släppt. Jag är så tacksam för att jag har Hans i mitt liv. Kunde inte ha varit lyckligare.

 

Jag har mått si sådär fram och tillbaka enda sen Lias kom till världen. Jag fick en fruktansvärt jobbig förlossning som gräver sig i mig. Ibland tänker jag inte alls på det och ibland kan jag inte tänka på något annat. Nu när jag skriver detta & sitter och tänker tillbaka så får jag tårar i ögonen. Dom två första veckorna satt jag och grät mer eller mindre varje dag. Varför skulle just jag få kejsarsnitt? Jag vill också få känna på hur det känns att föda ''normalt'', varför skulle jag reagera så häftigt på den gelen när dom satte igång mig? Varför fungerade ingen smärtlindring på mig? Och den största och jobbigaste  frågan som kör runt i huvudet är - Varför i hela friden lät dom mig lida i så många timmar när dom visste redan från början att det skulle bli kejsarsnitt?

 

Efter mycket grubblande fram och tillbaka, mycket diskutioner med Hans, familj & mina nära & kära så har jag idag kommit fram till att jag är överlycklig över att det blev kejsarsnitt. Jag är lättad i kroppen.. Vem vet hur det skulle gå annars? Jag kunde inte ta hand om Lias på nästan 2 veckor, jovisst kunde jag ta hand om honom, men inte på det viset jag skulle vilja. Det var mest det som gjorde mig så fruktansvärt frustrerad & arg över att det blev kejsarsnitt.

 

Men se vad jag har fått ut ur det hela. Världens bästa son.. Hur vacker är han inte? Så älskad från första stund. Jag kan fortfarande inte förstå att det är min son. Jag bara längtar tills jag kan få se och höra han springa rundor och skrika ''mamma, maamma''. Det är nog just då som man verkligen inser att man är mamma. Inte nog med att jag har fått världens finaste och underbaraste son, så har jag & min fantastiska sambo fått ett underbart förhållande till varandra. Känslorna för Hans dom är inte detsamma.. Dom är starkare. Allt vi har gått igenom tillsammans har bevisat gång på gång att vår kärlek är så stark. Jag är verkligen lyckligt lottad att få ha honom i mitt liv.

 

Och med honom vill jag spendera varje dag med, med honom vill jag så småning om gifta mig med, dela mitt liv med, föralltid. Jag älskar dig, Hans. Så mycket..

Du vet att du kan ringa och boka in så du får prata med de som ansvarade för din förlossning ? Min barnmorska som förlöste mig påpekade detta flera gånger till mig. Även flera dagar efter när jag träffade henne på BB, då sa hon "bara ring om du vill prata eller har frågor, om det så gått 1 vecka eller 3 månader".
Kanske något för dig om du tycker det är så jobbigt ? Få svar på saker och ting..

Kram

Jag vet att vi inte känner varandra, jag har kasat in på din blogg av en slump.
Vet att du är annicas svärdotter och att du har en son nästan lika gammal som min.
Och så vet jag vad du gått igenom, och då menar jag förstås kejsarsnittet.
På något sätt blev våra förlossningar nästan likadana med akut kejsarsnitt och jag känner igen mig i det du skriver, om tankarna och dom första veckorna efter!

Det jag egentligen ville ha sagt var att jag tycker du är stark, ingen som inte gått igenom det kan veta hur det känns men som du också skriver så fick du ut något fint av det.

Måste få gråta ibland :) och även om du inte kunde ta hand om er Lias så som du ville så kommer du alltid va den bästa mamman för honom :)

åh Sarah =) nu när jag satt och läste detta med mitt morgon te fick jag tårar i ögonen =)
För den kärlek du känner till din Hans är vad jag känner till min Philip. Och jag är såååå enormt glad för din skulle att du har funnit mannen i ditt liv.
Och alla dessa känslor som bubblar inom mig med nervositet och allt nu när jag själv bara ha typ 6 veckor kvar. Men efter att ha läst din inlägg idag så vet jag att allt löser sig efter hand =)
Pussar och Kramar Rebecca